idaidag.blogg.se

Jag har precis börjat arbeta i hemsjukvården i norge, och tycker att det verkar skilja sig lite från vården hemma. Nu har jag i och för sig inte arbetat i hemsjukvården hemma, så jag kan inte uttala mig så säkert. Nu är detta inte menat att bli ett typiskt "vi har så dålig vård i Sverige" inlägg, nog för att jag skulle kunna skriva ett sånt också. 

 

Flera gånger under de få dagar jag varit här har vi mött de som jobbar i hemhjälpen (inte hemsjukvården), som varit hos patienterna och städat, handlat mat och tvättat. Och vi kommer dit för att ge patienten mediciner från färdigställda dosetter. Det känns liksom rätt väl organiserat, och rätt gott om resurser att kunna ta hand om de äldre så gott. Som när vi åker på hembesök enkom för att ta på/av stödstrumpor. Görs det i Sverige också (det kanske jag bara inte vet om)? Och de kommentarer om att "här är det riktigt snuskigt, förbered dig", och man kommer in i ett, ja... lite stökigt hem kanske? 

 

Jag önskar verkligen att hemtjänsten är likadan i Sverige! 

Och arbetstempot förresten! Herregud, det är så mycket dötid att man undrar om de har planerat fel? Många fikaraster, många gånger orden "jaha, vad gör vi nu då?" yttras, och många gånger man medvetet åker till de som vill prata länge lite tidigare för att ge dem tid. Det sistnämnda är ju fint, och jag kommer ju inte stressa så mycket i sommar tror jag, bara jag lär mig hitta...

 

Ja, jag tror det blir en bra sommar, och det känns faktiskt som att jobbet blir mycket roligare när man vet att patienterna har det bra!

 

När jag var liten trodde jag alltid att jag någongång skulle komma till en magisk insikt om vad jag skulle bli och hur livet skulle bli. Att det var det som hände när man blev vuxen, man bara visste och allt skulle vara så självklart. Så som det verkade vara för mamma och pappa. Men så är det ju inte, det finns alltid val att ta ställning till och möjlighet att ändra sig när man vill.

Ibland önskar jag nästan att man kunde leva i en sträng diktatur eller i det gamla skråväsendet där det var fast bestämt vad man skulle bli och vilket liv man hade framför sig. Så att man slapp tänka så himla mycket liksom.

Det känns som att jag lätt kan tänka för mycket, försöka analysera varje val för att ser vad jag ska välja. Trots att jag inte har en aning om vad valen innebär i verkligheten och vad framtiden kommer med. Lite hopplöst att hålla på så kan man tycka. Och ändå fortsätter man, för vad ska man annars göra?

Vi är så inpräntade med det individuella samhället, och har hört ”du kan bli vad du vill”, ”du har alla möjligheter att göra vad du vill”, ”du är din egen lyckas smed” till leda. Alla dessa fina slagord låter uppmuntrande och är säkert menade att vara det också. Men de ger även en stor osäkerhet, där det finns så många val och press på individen att välja rätt. För om du är olycklig så är det ju ditt eget fel, du har ju valt fel!

Detsamma gäller den hälsan och välmående. Vi vet så mycket om vad som gör oss sjuka och vad som är bra för oss, och vi är inte rädda att skrika ut budskapen heller. Kvällstidningarna propagerar ut sina ”nya rön” när det är nyhetstorka, och det verkar det ju vara ganska ofta. I och med all information som sänds ut, medföljer även en mentalitet och förväntan. Ta hand om dig själv och sköt om din kropp. Och kom ihåg, om du blir sjuk så hade du troligtvis kunna förhindra det, och därmed är det ditt fel.

Jag var på en utställning om underkläder och det privata rummet under 1900-talets början för ett tag sen. På väg hem började vi prata om hur föreställningarna var för män och kvinnor under denna tid och jag kunde på ett sätt (troligtvis det ända) avundas kvinnorna då. Att kunna ha föreställningen om att den kvinnliga kroppen är naturligt svag kändes som en väldigt skön och naturlig syndabock att ta till när man blev sjuk, och inte något som ökade på ens eget skuldkonto. Väldigt befriande på något sätt.

Som att kunna skylla på onda krafter när något går fel, och inte ständigt belasta sig själv för varje misstag.

Jag tror att vi lägger en onödigt stor börda på oss själva idag. Vi förväntar oss att livet ska bli så perfekt det kan verka på tv och i tidningar, och likväl är ju livet som det alltid har varit genom alla tider. Man blir ledsen ibland, sur, arg, glad, man kan skämmas och gråta och skrika. Och allt det är ju helt normalt. Det har ju människan alltid gjort. Men ändå går vi runt och tror att livet går ut på att vara fullständigt lycklig. Hela tiden. Och är man inte det, då får man skylla sig själv.